Jag var inte så sugen på att paddla mycket längre än 2 dygn. Så om namnet på utmaningen var att paddla ”Gotland runt”, eller att paddla ”runt Gotland på 48h”, det var från början inte helt klart och jag trodde inte riktigt att jag skulle klara hela varvet på 48 h.
Jag hade förberett mig för dåligt för att ha koll och jag behövde rejäl tur med vindarna för att det skulle gå.
Men projektet var kul och lärorikt långt innan resan började. Då jag är ansvarig för produktutvecklingen på Kajaksidan så var detta klart givande. Jag grubblade på olika lösningar som ”bananhiss”, placering av reservpaddeln, dryck, kompass, säkerhet, hälar och allt annat. Så Gotland runt på 48h blev målbilden.
Jag och Martin Nordstrand har grubblat på olika paddeläventyr efter att vi varit i Estland några år och kört 10-mila tävlingen Vohandu Maraton.
"Blå bandet", som går runt Sveriges kust, kändes för långt. Martin som hänger på Gotland om somrarna nämnde att det under 2018 var lite skriverier om några som tog "rekordet" runt Gotland. De hade paddlat på 8,5 dygn. Det kändes som ett lagom test om man skulle kunna tänka sig att göra Blå Bandet någon gång i framtiden. Så Gotland runt, på 2-3 dygn dök upp som en idé. Det skulle kunna gå på 2 dygn kom vi fram till för ca ett år sedan.
Efter att vi var i Estland i våras igen, där Martin återigen vann, så blev han avskräckt. Han var jagad av tvåan länge. Energin strulade och han drack å-vatten under en stor del av loppet. Han vann, men det var hårt och suget för 30 mil paddling ebbade ut, så ja, då var det väl jag kvar då.
Jag pratade en del med Magnus Raask som förberett sig för att försöka slå rekordet på blå bandet. Han la upp en plan för vila och paddeltider baserat på att jag skulle snitta 8km/h i 37,5 av 48h.
Han var den enda som verkade tro på att jag kunde klara det på 2 dygn och det var klart stärkande att ha någon som trodde på idén inför detta.
Med Magnus upplägg så tänkte jag att det innebar att när jag väl paddlar så måste jag ha farten 9 km/h, för att ha marginal för fippel med grejjer, dricka, lyfta på rumpan, äta, kolla karta, ta en bild.
Jag visste att hemma på spegelblank sjö utan packning så låg jag lätt i 9,5km/h med den tilltänkta kajaken WK525, i vart fall i några minuter.
Det kan gå tänkte jag, men jag får nog dra ner på vilandet och hoppas på gynnsamma vindar för att få till detta.
Tänk om det kunde blir som i våras när jag var på SurfskiSpringCamp. Då låg ett lågtryck över Gotland i två dagar vilket gav sydlig vind på västkusten och nordlig vind på östkusten. Drömma kan man ju få göra.
Efter påsk och Vohandu Maraton så hade jag fokuserat mycket på jobb och mindre på paddling, tänkte att valkar i händer får ersättas med handskar och pannbenet får förberedas mentalt, men det hade ju såklart varit smart att ha gjort mer än någon mil i den kajak, WK525, som jag tänkte paddla i. Trots tidsbrist och andra prioriteringar så ville jag fortfarande att Gotland runt-projektet skulle leva. Även om jag bara kom halvvägs så ville jag dit och dra erfarenheter av utmaningen.
Färja bokades och vindappar kollades. Planen blev att ta 05 färjan på fredagen för att sova ordentligt en natt på ön och börja paddla tidigt lördag morgon.
Men ju närmre avfärd man kom ju mer ville jag bara få sätta mig i kajaken och komma iväg. Det roliga grubblandet hade övergått till ett sömnstörande grubblande och vindprognosen för fredagen såg toppen ut. Nordliga vindar längs Gotlands västkust!
Gött att få starta med det, tänkte jag, så så fick det bli. Det innebar uppstigning i Nacka fredagen 12/7 kl. 03.30!
Ner till Nynäshamn och ombord på färjan för att få slumra ett par timmar var planen. Jo tjena, det var ju svinkallt på båten! Det blev 3 timmars huttrande istället, vilket var surt. Vilken jäkla uppladdning!
Väl på Gotland så var det gött väder. Min Kajsa hjälpte mig att få ner kajaken från bilen som redan var packad med tält, kläder, extra roder, torrdräkt, verktyg, kartor mm mm, det som var kvar att lägga i var mat och dryck.
Jag hade fått höra av Daniel Hansson att kroppen kunde ta upp 40 cl vätska i timmen så 20 liter dryck packades. Det var blåbärssoppa, sportdryck och cola redo att drickas ur camelbacks samt lite blandad kompott av söta drycker som skulle vara lite smakhöjare.
I matväg så hade jag gjort tänkta 6-timmars påsar med gels, bars, nektariner, godis, knäcke mm. En sån påse kunde jag ha i framfickan på flytvästen. Längst fram i sittbrunnen hade jag bananer som jag kom åt med min bananhiss.
Så var det dags! Solen sken, nordvästlig bris och kajaken packad och klar... och tung. Vi fick be några öldoftande badare att hjälpa oss med att få i kajaken i vattnet.
Fredag 12/7 kl.10.15 i Visby så passerade min kajak Kallis brygga med riktning söderut.
Första milen hade jag lätt sidovind men sedan fick jag styra rakt söderut och vinden vred och tilltog.
Jag hade telefonkontakt med min tilltänkta paddelkamrat Martin. Han kollade min GPS-punkt och kom fram till att jag paddlat i ca 9km/h. SKÖNT! Jag hade inte kollat hur fort kajaken gick fullpackad men detta var lovande, det kunde gå. Då blev det också medvind, precis den start jag behövde för att det skulle kunna gå och psykiskt så var det viktigt, det hade varit lite tråkigt att märka att farten ej räckte till. Oj vad jag borde ha kollat detta tidigare känner jag nu så här i efterhand.
Jag var ju öppen för att jag ej skulle komma hela vägen runt, men nu levde hoppet.
Jag och Martin hörs nån timme senare igen och nu med vinden i ryggen så snittar jag ca 10km/h. GÖTT!
Timmarna går och jag fokuserar på att nyttja vågor och att ta denna chans och avverka så många mil som möjligt så fort som möjlig.
Jag ligger på ganska hårt och ibland dippar såklart humöret, men det gick bra länge. Jag vet ju att trötthet kommer och då gäller det att äta bättre samt att inte låta sig slås ner, för snart mår man bättre igen. I en av dessa dippar så kom jag in på grunt vatten där det var en massa vindkraftverk och sälar. Jag hade tänkt lyxa till det lite och kliva ur kajaken i det lårdjupa och få göra ettan ståendes som omväxling, men några sälar kändes lite uppstudsiga och blev närgångna, det kändes som de kom och fnös åt mig så jag paddlade vidare. Det var två som följde med mig en bra bit. Jag körde på i hög fart och när jag vände mig om så kunde jag få se dem följa mig halvhoppandes i farten. Det var ju en liten energiboost. Kul!
Vinden mojnade, jag såg sydudden, Huburgen. Jag såg den där udden länge, jäkligt länge, och jag kom inte närmre, kändes det som.
Men såklart, tillslut så kom jag in i lä och rundade sydspetsen, runt klockan 19:45 har jag för mig. Jag gled försiktigt fram bland säl och fågelutsmyckade stenar. Skönt att ha nått fram till detta delmål.
Jag hade ständigt bytt paddelteknik och sittställning för att fördela åverkan på min kropp. Men helt nöjd var den inte men jag hade inte mycket att välja på, det var bara att fortsatta vidare österut.
Jag hade bara haft en solskyddströja på hela dagen men nu var det ingen värmande sol längre och därmed dags för ett förstärkningsplagg. Så jag paddlade in på knädjupt vatten, sa hej till ett kärlekspar på stranden, klev ur kajaken för första gången på 9,5 mil och tog upp en jacka ur främre luckan.
Nu när man stannar till så blir man direkt rejält kall, så på med jackan illa kvickt, ner i kajaken, hejdå till de på stranden och paddla sig varm, det var enda medicinen.
Jag trodde jag skulle paddla framemot midnatt men det blev mörkare tidigare än väntat. Mörkret kombinerat med trötthet, kyla och att nästa passage skulle ta 1-2 timmar, samt att jag trodde jag låg bra till efter dagens medvind gjorde att jag stannade vid 22:45 på Faludden. Det var en låg strand bestående av mjukt rundade ljusa småstenar samt massa musselskal som kajaken lätt gled på när jag drog upp den.
Upp med kajaken på stranden, av med blöta kläder på överkroppen, dunkläder på med torrt underställ, äta nästan hela tiden och fylla på ny dryck i västskeblåsorna. Ooooh va gött, torra kläder är på och jag har fått upp värmen.
Jag tittar upp. Det är vindstilla, ljudlöst, litelite vågskvalp, månen tittar fram i syd, det gör inte ont i baken och det är lite svagt färgprydd horisont i norr. Det här är ett bra ögonblick.
Ovan kan låta som en snabb manöver men så är det ej, jag är inte speciellt snabb.
Efter 45 minuter somnar jag i mina dunkläder i en aluminiumförsedd sovpåse.
Jag unnar mig 3 timmars sömn och det tar 45 minuter för mig att komma i kajaken igen på morgonen.
4,5 timmar iland, det var länge, men det är långt kvar så det kan vara värt det.
Planen är att jag ska ta mig 7 mil upp till Herrvik för att slumra lunch innan den stora passagen.
Morgonljuset stärks och jag paddlar mestadels på en böljande spegel.
Jag får en härlig soluppgång vilket jag sett fram emot. När jag gör ett strandhugg så kan jag lämna kajaken vind för våg i vattnet, för det är totalt bleke. Jag har otrolig tur med vädret.
Min Kajsa och lilla Ia väntar i Herrvik på mig. När jag väl kommer dit efter kanske 8 timmars paddling så försöker jag vara lite social medans jag packar upp lite mat. Samtidigt så passar jag på att röra lite extra på benen.
Baken är emellanåt min största fiende under paddlingen så lite nytt blod i den är värdefullt.
Jag hade slarvat lite med min packlista där ni kan finna ett fel...
och jag hade ingen erfarenhet av så här långa paddlingar förr, men det har jag nu 🙂 Tidigare har jag paddlat 10 mil som längst och jobbat hårt då det varit tävling, så då har jag velat ha hård och glatt yta för att minimera skavsårsrisken, men nu hade det varit skönt att ha en tjockare mjukare dyna som omväxling.
Kajsa insåg att jag ville vila vilket var svårt med en 4-åring runt benen, så de åkte vidare.
Jag la mig på klippan och sov i en kvart för nu hade jag en öppen passage på 3,5 mil framför mig. Där ville jag inte bli sömntrött och börja koma. Så sagt å gjort, lite sömn och sedan en halv burk ravioli så var jag på väg igen efter 1-1,5 h.
Det var en ganska enkel kompasskurs att hålla, 0 grader.
Lite udda att paddla mot horisonten, men jag hade dunderväder och jag hade Slites skorsten i sikte i NV.
På med nedladdat sommarprat med Anders Hansen i lurarna, ingen stress, jag ligger bra till, bara nöta timmar och njuta av tillvaron. Efter ett litet tag så börjar jag ana vindkraftverk i horisonten så nu vågade jag gå på 10 grader östlig kurs för att komma ner rakt mot Fårösund.
Timmar går, jag märker att jag har säl bakom mig, men den är lite blyg och jag får bara se virvlet bakom kajaken och sedan att den dyker upp 50 meter ut på sidan om mig. Jag möter 3 båtar på 200 meters håll men annars är det lugnt och vääldigt tyst när man slutar paddla. Helt tyst.
Så småningom så kan jag börja lokalisera mig lite bättre men jag får ej koll på en röd boj som jag tror är nära. Den var inte alls nära visade det sig. Det var en ganska rejäl fyr inser jag när jag närmar mig efter vad som upplevdes som en evighet. Smärta förlänger tiden tror jag på nått vis...
Men det är vackert, en röd stor fyr som står uppställd på en vit ö upplyst i eftermiddagssolen och vattnet är fortfarande blickstilla.
Jag vill jättegärna ur kajaken nu så, lite halv panikartat kliver jag ur och får sträcka på benen. Jag går runt några meter och insuper det jag faktiskt har runt mig, jag tittar ut mot horisonten. Därifrån kom jag. Galet! Och galet igen vilken tur jag har med vädret.
Jag lägger mig ner med en tetra blåbärsoppa och slumrar i 5 minuter. Klockan är runt 17, fortfarande många timmar kvar som ska nötas igenom. Galet! Galet börjar bli en återkommande tanke under denna resa.
Jag kommer iväg, mot Fårösund! Cooolt, jag ser fram emot Fårösund. Men det tar inte lång tid innan den sirapslikande ytan börjar se ut som den där gamla vippvåggrejen på Stig Helmers psykologs kontor.
Hmmm, vad är detta? Snabba, branta små vågor börjar skölja över kajaken. På med kapellet. Detta kan väl ej komma från en båt? Nej icke, nu kom vinden också. Det blev att par timmar med 7 m/s rakt på näsan.
Inte mer än rätt åt mig tyckte Martin och jag förstod vad han menade, men jag var inte helt mottaglig för det resonemanget just då.
Jag hade varit bortskämd så länge och inte behövt kapell, så nu hade jag inte ordning på dryckes-slangar mm. Det blev lite av en ond cirkel, jag drog mig för att släppa paddeln då vinden stoppade mig direkt och då blev det att jag slarvade med att äta och då blir man trött och kall ganska fort. Sockret och humöret går ner fort här.
Det var dock gött att komma in i Fårösund, där Martins syrra med dotter kom och peppade på mig. Martins systerdotter var gammal nog att förstå vad jag gjorde men tillräckligt mycket barn för att visa sina ärliga tankar klart och tydligt med hela sitt minspel. Minen och munnen sa i samklang ”men varför gör du det här?” medans jag skakandes stapplade fram och tog upp en extra jacka och ett pannband som jag kramade vattnet ur och satte på huvudet. Men jag hade svar på tal.
- ”Det är din morbrors fel!”
- "Men varför är inte Martin med?"
- "Ja, just det, varför är inte Martin med?"
Martin, varför var du inte med?
Du, Martin, jag förstår dig, och jag förstår alla som ställer Alice fråga. Men jag vet även att det är många som förstår mig också, varför jag gör detta.
Så nog om det :)
Med vetskapen att det bara är energiintag och rörelse i kombination som kan få mig varm igen ger jag mig iväg mot norra gattet.
Jag hinner precis ut på havet för att se solen gå ner mot den öppna horisonten.
Här börjar det rulla in dyningar och skymningen kommer, så jag väljer insidan av en ö och börjar söka nattläger.
Men jag vill inte ha dyningarna där jag ska kliva upp och när jag hittar ett lugnare ställe och paddlar mot land så märker jag att stranden är en 3 meter hög brant stenslänt, så där kommer jag ej upp.
Jag får paddla vidare en bit, och det, just det tillsammans med allt annat visade sig vara en bidragande faktor till att hinna eller inte hinna runt Gotland på 48 timmar.
Denna nattvila var samma härliga torra varma upplevelse som den första. Det är en riktigt härlig stund där och då, riktigt vackert, lugnt och fridsamt.
Jag vaknar dock huttrande 2 timmar senare när klockan ringer 02:15.
Så medans jag går på stället så plockar jag ihop mina saker och äter ravioli om vartannat. Jag vet att det kommer vara stökig sido-sjö under de första timmarna.
Jag har 5 mil kvar. Jag tänker att jag kommer snitta 7km/h så då tänkte jag att om jag börjar paddla kl. 03 så ska jag hinna till Visby före 10.15.
Jag kommer iväg strax innan 3, vinden tilltar och jag är lätt yrslig. Jag vill inte bli tagen av en översköljande våg nu och gå runt. Jag trycker undan yrseln med ett mer eller mindre konstant sockerintag.
Jag känner mig riktigt liten här, försöker mest fokusera på att vara avslappnad men alert om det går att kombinera.
Det går ej fort men det går framåt och efter några ganska jobbig morgontimmar svänger jag söderut och får vinden i ryggen.
Galet, det kommer nog gå det här. Efter 4-5 timmars paddling så ser jag Visby och en färja i hamnen.
Jag dansar på i gott mod och tror att vinden ska göra jobbet, men i bakhuvudet är jag lite stressad ändå. Vänner har börjat vakna hemma och ringer men jag tar mig inte tid till att svara.
Röststyrningen i telefonen vill ej vara med men jag tänker att om Kajsas signal ringer två gånger på raken då är hon orolig och jag bör ringa upp, men det slipper jag.
Jag börjar slarva med energiintagen. Jag är ju nästa framme, typ. Men jag inser ganska snart mitt misstag, för det är ju 2-3 timmars paddling kvar vilket är ganska långt i vanliga mått mätt. Det innebär att det faktiskt går att vägga ganska hårt om jag inte äter ordentligt hela vägen in till Visby.
Hmmm, det här går långsamt, jag vill ju hinna under 48 timmar. Det är ju inte så illa att paddlar runt ön på 49 timmar heller, men det skulle ju vara kul att klara av mitt uppsatta mål.
Jag känner mig låg och svag, jag har rejält ont i baken så jag tar första möjlighet som ges när jag hittar en hamn med lugnt vatten. Nyhamn tror jag att det var.
Jag behöver lyfta på baken och få in ny energi. På min karta har jag gjort mils-sträck. Från udden ner till Visby så var det två mil, men var på kartan satt de där sträcken mer exakt?
Jo, vid udden, det satt en en bit ner på kusten, det hade jag just placerat och det vid Visby, det satt en bit norr om Visby. Hmm, det här blir tajt.
Den här kuststräckan hade inga bra landmärken så jag visste inte vart jag var på kartan, men jag visste att jag måste ta i ordentligt.
Med nytt blod i baken så kunde jag börja använda benen i paddlingen. När jag hade ont så fick jag sitta mer i traditionell havskajak-ställning med knäna ut åt sidorna för att lyfta upp sittbenen, men nu blev det full fart igen.
Jag hade ju börjat lära mig att uppskatta mil och kilometrar tyckte jag, men var började Visby? Färjan hade lämnat hamnen och det mesta flöt ihop långt där borta.
Jag passerade några som var ute och fiskade, de gissade på att det var 7-8 km kvar och klockan var 09:01, men jag anade att det var en längre sträcka än så kvar till Kallisbryggan där mitt mål var.
Jag fortsatte att trycka på och sakta sakta så började jag närma mig, men vart skulle jag? Allt flöt samman, var det master på segelbåtar jag såg eller var det ett staket med vita stolpar? Håller jag på och paddla in i en hamn?
Jag tog mig tid och ringde Martin som kan Visby.
Han sa att det gick ej att kör fel, klockan var 09.56, jag passerade Snäck, Martin räknar ner minutrarna samtidigt som han har SMS-kontakt med Kajsa som står på bryggan.
Jag passerar sjukhuset, Martin mäter på Eniro, 600meter kvar. Jag ser fortfarande inte Kajsa och jag förstår fortfarande inte vad jag ser, det bara en röra.
Minutrarna räknas ner och NU ser jag Kajsa på bryggan, 4 minuter kvar, 3 minuter kvar, Martin är kvar i luren och räknar ner och får lyssna på mitt flåsande. 2 minuter kvar! Det kommer gå, det kommer gå på minuten!
Efter 100 000 paddeltag per arm så passerar jag nu bryggan på tiden 47 timmar 59 minuter och 30 sekunder.
GALET !
/ Jörgen Kard
Dagen efter:
Mysigt med en extra dag på ön med familjen...
